Som ni antagligen redan läst har jag lekt lite med den nya förbättrade versionen av Stem Splitter i Logic Pro 11.2. Om ni hamnat här av en slump rekommenderar jag att ni läser den artikeln, om ni orkar förstås.
Alltnog… På 60-talet hade vi ett hyfsat framgångsrikt bluesband som gick under namnet The Nazz, efter Yardbirdslåten ”The Nazz Are Blue”, där mister Jeff Beck gör ett av sina mer sällsynta sångförsök. Om hans sånginsats var lite diskutabel var det däremot inte den minsta tvekan om att gitarrliret på den låten hör till det fräckaste som producerades under det årtiondet (och en bra bit framåt). Därför kändes det lite som en hyllning till det solot och Jeff att vi tog det bandnamnet. Och notera att detta var året innan Todd Rundgren startade bandet Nazz (utan The), men där Rundgren lyckades få ett skivkontrakt, harvade tyvärr svenska The Nazz bara på utan att kunna ge ut något eget material.
OppoPoppa på Solliden, Skansen, Stockholm
The Nazz deltog däremot i ett stort antal av de popbandstävlingar som var flitigt förekommande på 60- och 70-talet. De blev ”mellansvenska popmästare” flera år i följd, och de deltog även två gånger i Sveriges Radios tävling i programmet OppoPoppa. Där finns det kvar några brusiga bandinspelningar som en av bandets kompisar (tack, George Nordin!) spelat in från radion, och som sedan kopierats ett antal gånger innan de slutligen hamnade i mina händer. Jag beslöt mig för att se om det gick att fixa till dessa med hjälp av bland annat Stem Split-funktionen i Logic Pro 11.2.
Stem-uppdelningen fungerade klockrent, men det fanns några små problem i båda låtarna. Jag visste redan att gitarrerna i den första låten ”Rock Me” lät mer än bara lite ”off”. Det var helt enkelt så att de båda gitarristerna spelade två olika gitarrfigurer, och dessa kolliderade något fasansfullt – moll mot dur fungerar sällan mer än bara så där. I det här fallet lät det helt enkelt skit!
Ni kan själva lyssna på originalet här:
Originalinspelningen
Om ni lyssnar på den inspelningen låter både sång, trummor och bas helt okej, men gitarrerna … där måste jag fixa till nåt, det är alldeles uppenbart. Basisten körde förresten ett fräckt trick gentemot ljudteknikern på plats på Solliden. Under soundchecket spelade han ganska lågt; hade volymkontrollen nerskruvad en bit. När det sedan var dags för live-sändning drog han på för fullt. Resultatet blev att basen hördes osedvanligt bra vid sändningen; betydligt bättre än vad som brukade vara fallet på den tiden.
Men vad gör man åt gitarrerna? Den enda tänkbara lösningen var förstås att byta ut alla gitarr-riff och lägga på nya gitarrer. Tack vare Logics Stem-Split hade jag sång, trummor, bas, och gitarrer på varsitt stereospår (trots att originalinspelningen var i mono). Det var alltså bara att spela in nya gitarrer, och försöka få dem att låta ungefär som det lät 1968.
Om jag inte minns helt fel var det en vit Telecaster som jag hade använde på originalinspelningen. (Vad begär ni? Det är ju ändå faktiskt 57 år sedan!) Jag valde därför att plocka fram min andra Tele, som jag skruvade ihop för MM:s serie av byggartiklar – en gulaktig historia med en skön fet lönnhals och Lundgren-pickups (gitarren alltså, inte byggartiklarna).
Den borde man kunna få att låta ungefär som min gitarr lät på den tiden. Nåja, jag har inte heller längre kvar den fina Fender Super Reverb som min gamla mamma skuldsatte sig upp över öronen för att jag skulle få köpa på avbetalning (Vem trodde att bluesmusicerandet var en lukrativ bransch?). Istället fick jag plocka fram det näst bästa: min egen IK Multimedia TONEX-sampling av den Tweed Deluxe 5E3, som jag lött ihop tillsammans med den förträfflige Bosse Hansén – även den ingående i en artikelserie för Musikermagasinet. Att spela genom förstärkaren var näst intill otänkbart. Grannarna skulle definitivt klaga.
Pålägg på pålägg
Jag började med att lägga två nya gitarrer som spelade samma gitarrfras (ja, man lär sig av sina misstag), och de pannades ut helt vänster/höger. Jag rattade sedan till ett något skitigare sound i TONEX för att det skulle funka för solot och fillsen. Precis som de tidigare Stem-Splitt-försöken använde jag sedan flera av mina favoritpluggar från Relab Development för att få ett mer 60-talsaktigt sound på de olika spåren.
Jag gjorde två olika tagningar av sologitarren och lät en av dem höras mest. På några ställen släppte jag även fram den andra gitarren – lite som man ibland gjorde på några 60-talsplattor. Ibland hör man ju ett extrasolo från Clapton eller Beck ligga kvar, precis som om man glömt att dra ner regeln helt. Det blev rätt fräckt, om ni frågar mig.
På Dan Karlssons eminenta sång använde jag både Relab 176 och Maselec MEA-2 och på reverbsidan lät jag både Softube Atlantis Studio och framför allt Relab Developments QUANTX göra det dom är bäst på.
På delaysidan använde jag både HOFA Colour Delay (bra ducking-funktion) och Other Desert Cities från Audio Damage, för att det låter så j-a snyggt.
Här har vi den nya versionen av ”Rock Me”:
Hey, Darling
Som andra låt vid det här tillfället spelar vi Spencer Davies Groups ”Hey, Darling”. Jag var lite kluven till vad jag ville göra för att fixa till det spåret. Det var också ett problem med att den tagningen var lite låg i tonarten. Den gick nästan i D-moll. Jag skriver nästan för när jag provade med en normalstämd elgitarr lät det inte snyggt. Jag beslöt mig för att behålla de båda gitarrerna. Vi var två gitarrister i bandet vid den här tiden, och vi delade nästan alltid på solandet. Lite som tidiga Fleetwood Mac, om ni förstår vad jag menar. Men alldeles innan sändning säger den andre gitarristen att han inte vill spela solo i den här låten. Han var helt enkelt alltför nervös. Sånt händer ju och det var då bara för mig att elda på som om inget hänt. Detta är anledningen till att jag spelar två hela (och väldigt långa) chorus efter varandra.
Så … gitarrerna lät jag vara. Istället lade jag på ett elpiano för att komplettera den väldigt försiktiga och blygsamma kompgitarren som min kollega i bandet visade upp. Tyvärr kunde jag inte dra upp hans gitarr utan att min gitarr skulle bli olidligt hög. Logics Stem Split kan tyvärr inte höra skillnad på min Tele och hans Strata, men detta kommer säkert snart i en uppdatering från Apple. Så andrahandsvalet blev att plocka fram Toontracks alldeles ljuvliga Soul Roads 2 i EZkeys 2.
I EZkeys kunde jag sänka pitchen så det stämde bättre med originalinspelningen (-24 cent).
Men vad kan man göra mer? Jag tyckte faktiskt att trummorna lät lite luddigt så jag bestämde att jag skulle knacka in nya. Det var bara baskagge, virvel och ride-cymbal som behövdes. Det borde jag ju klara att lägga in, trots att jag inte är nån baddare på trummor.
Från mitt controller-keyboard (NI Kontrol S49 mkIII) spelade jag in två spår för detta. På det första spåret blev det bara baskagge och virvel, och på det andra enbart ride-cymbal. Jag gjorde endast en tagning. Det fick duga. Jag skulle ha kunnat göra om, redigera och pilla med detta, men jag tyckte att det var ”good enogh for jazz” så att säga. Ni får gärna tycka annorlunda, men nu är det gjort.
Även trumljuden hämtade jag från Toontrack. Det här gången blev det Superior Drummer 3 och deras nya Reel to Real inspelat i Peter Gabriels Real World Studio. Har jag nämnt att de trummorna låter helt fantastiskt? Inte, nå det gör de i alla fall!
Precis som under mina tidigare Stem-Split-försök har jag förstås passat på att använda en hel del pluggar med olika inställningar för de olika spåren, inte bara för att det går, utan för att det funkar så bra, och för att slutresultatet verkligen inte blir lidande.
Så här blev det i vilket fall:
Ni kan läsa mer om The Nazz här:
Och här har vi ytterligare en inspelning med The Nazz från det bluesiga 60-talet. En inspelning som jag ännu inte försökt fixa. Vem vet, det kanske blir nästa projekt. Vi hörs!
About the Author
