Peter skriver följande…
”År 1980 var jag på turné i USA, med en lokal Texaskille, sångare/gitarrist vid namn Floyd Moore. Vi spelade på kvartett på små barer i Port Aransas, TX. Oljeriggsjobbare ute i Mexikanska Golfen kom dit på kvällarna. Bandet var väldigt bra. Jag var den felande länken i sammanhanget. Floyd var en underbar musikant. Väldigt basic. Mississippi-Chicago-Texas-style. Väldigt, till synes, enkelt spel men så jävla svårt att kopiera. Det handlade om ton, fraser, vibrato och icke minst om att pausera. Ha tajmingen, liksom. Han var otroligt bra! Jag var en europeisk hot-shot guitarslinger med de rätta verktygen; en 57 Goldtop med humbuckers, rätta förstärkaren, kunde alla möjliga skalor och jag kunde spela fort och komplicerat – över de tre ackord vi lirade. Floyd gav mig solon i nästan varje låt. Jag spelade och spelade, snurrade in mig i alla möjliga och snudd på omöjliga fraser, vilka ju inte alls stämde in med att tolka de blueslåtar Floyd och bandet körde.
Varje gång just jag lirade solo reste sig en del av dessa oljeriggare upp och gick för att beställa mer sprit i baren – till sig själva (inte till mig). När Floyd spelade så skrek de uppmuntrande, i varje paus han gav i improvisationen. Jag gick hem till hotellet den första kvällen, 40 graders värme och 90 % luftfuktighet och tyckte att publiken var okunnig, minst sagt. Nästa kväll var det likadant, trots ny publik. Jag kunde fortfarande inte förstå varför jag inte ”gick hem”. Tredje kvällen och tredje publiken började jag lyssna på vad och hur Floyd spelade. Hur han KOMMUNICERADE med publiken genom sina improvisationer. Då gick det upp för mig: Han var musikanten, han förstod bluesens djupa element, musikens och improvisationens djup. Jag var bara en ”show off”, som trodde att ju mer man kan och ju fortare man kan visa allt det där man kan – desto bättre gitarrist är man. Tjena.
Det tog mig åratal att komma över det. Och att förstå vad det egentligen handlar om. Att säga något med det du spelar. Fy fan – det var svårt att förändra. The Boogie Kings – Live at Engelen var ett första steg på vägen. Även om jag fortfarande hade svårt att vila i tonerna. Men, det hade i alla fall börjat svänga lite. Det blev en slags mix av vad Floyd lärde mig och vad jag själv hade i bagaget.
Idag mår jag dock bra med mitt eget spel. Jag spelar mest för att jag själv ska känna glädje, och då verkar det som att andra också gör det. Och jag njuter mycket mer av att spela nu – tack vare Floyd.”
About the Author
