Skivtips (ledare i MM nr 11/2003)
av Gunnar E Olsson
I våra alltmer desperata försök att göra en ännu bättre tidning – de finns de som påstår att det inte går, men vi lyssnar inte på det örat – hittar ni i detta nummer en ny avdelning. Och då handlar det naturligtvis om skivrecensioner. Vi har samlat ihop ett gäng plattor som vi av en eller annan anledning tycker oss kunna rekommendera till er, våra trogna läsare.
Det har funnits stunder då vi misströstat över det utbud av nya skivor som landar på vårt skrivbord, men det verkar ha svängt lite grann på sista tiden (fniss!). Vi har i alla fall fått ihop en bra lista med plattor den här gången – och ändå var det flera riktigt bra plattor vi inte fick plats med. Sting, Dido, Lene Marlin och Fountains of Wayne – deras alster, det tredje i ordningen: Welcome Interstate Managers gillade jag verkligen.
Sen har jag ju också mina gamla käpphästar som jag envist väntar på någon form av släpp ifrån. Kate Bush lär ha en ny platta på gång – hon gjorde till och med en av sina extremt sällsynta intervjuer inför det släppet i en engelsk musiktidning för många månvarv sedan – men nån platta har vi inte sett. Den skrotades kanske för att Kate inte var helt nöjd och ville börja om från början. Hon lär vara lite petig med sina alster.
Stevie Wonder hade också aviserat en ny skiva – redan förra hösten – men den dök heller aldrig upp hos någon skivkolportör nära oss. Vi väntar också på att den godbiten ska materialisera sig i någon form – till och med ett hologram skulle vara välkommet från den mannen.
I väntan på detta så får vi nöja oss med det som släppts – det är ju faktiskt inte så illa. Min personliga favorit i månadens skivhög är den brittiska trion Muse och deras Absolution. Det kommer också en intervju med Muse inom kort.
Jag har också en god vän som då och då tar tag i mig och vänder mig mot det håll där man kan finna fräsch musik (tack Neil!) – att det råkar vara olika håll varje gång gör ju inte det hela mindre spännande. Denna gång var det en gammal okänd goding. Plattan som min kompis spelade för mig lät som en blandning av Prince och Marvin Gaye. En underbart smörig soulmusik av den klassiska skolan med andra ord. Sångaren var Lewis Taylor.
Plattan jag fick lyssna på var hans första alster under eget namn på Island Records och släpptes redan 1996. Lewis är en gudabenådad multiinstrumentalist som spelar, sjunger och arrangerar allt på sina plattor. Själv nämner han Sam Cooke som en av sina främsta förebilder. Och jag är också övertygad om att en kille som Erik Gadd lyssnat på mer än en takt från Lewis Taylor.
Lewis tredje platta, Stoned Part 1, släpptes för ett år sedan på det egna bolaget, Slow Reality, eftersom de stora bolagen inte kunde placera honom i något fack och därför inte såg någon kommersiell potential i hans musik. Trots draghjälp från så stora fans som Elton John, som drog igång en egen reklamkampanj för Lewis i direktsänd TV i England är han tämligen okänd för de stora skarorna även i sitt eget hemland.
På www.lewistaylormusic.com finns information om hans musik, ljudklipp från radiointervjuer och några videoklipp – bland annat två låtar från Jools Hollands TV-program. Hans plattor är inte särskilt lätta att få tag på – själv lyckades jag hitta dem på internet: två på Amazon och en på HMV.
Och sen går Fantomen ibland ut på stadens gator – nästan som en vanlig man. Ni känner igen honom på den stora trench-coaten och den märkliga hatten (den fula hunden brukar dock få stanna hemma).
Vid ett av dessa mina sällsynta besök i verkligheten härförleden stötte jag på en massa intressanta musikföreteelser – ungdomar som spelade både blues, punk och proggmusik – och en kille på tolv år som sjöng om ”whiskey and bad, bad women” trots att han ännu inte kommit i målbrottet. Och som dessutom hanterade gitarren som en ung Shuggie Otis. Alltså inget av det som de stora skivbolagen vill att vi ska köpa.
Jag hörde också andra, lite äldre ungdomar, som gör egen musik utan att ens snegla på vad som är kommersiellt gångbart. Tack för det, Kiml och ni andra!
Än finns det gott hopp för den svenska musiken. Det värmer verkligen ett gammalt musikhjärta!
About The Author
