Kategori: Från Gunnar E:s Blogg

Året var 1988. Det ville sig vid den tiden att trubaduren Björn Afzelius skulle släppa en live-platta – lite unplugged, om ni förstår vad jag menar. Ljudteknikern Thomas Folland hade spelat in Björn spelande gitarr och sjungande – på Björns karakteristiska vis – och man hade använt inspelningsbussen som Intervideo förfogade över. Björn och Thomas hade lyssnat igenom resultatet, men speciellt på en låt var det något som saknades. Låten hette ”Bland bergen i Glencoe”, och den behövde onekligen något extra. På studioversionen används säckpipor i någon sorts soloparti, men det är ju svårt att spela säckpipa och gitarr samtidigt, det förstås ju alla. Björn hade visserligen försökt vissla ett solo, men just vissling var inte hans stora grej. Det lät rätt visset, det var man överens om. Då kom Thomas Folland, som den driftige man han var, till insikten att man fick söka efter någon som behärskade visslingens ädla konst på annat håll. Man ville inte ta till någon extern kraft, men visst kunde man fråga sig för i huset. 

Den förste Thomas frågade råkade vara en person, som visserligen inte var så väl förtrogen med (läs: förtjust i) Björn Afzelius musik, men han var ju ändå en musikant som precis hade vunnit Sveriges, och tidningen Hifi & Musiks, första (och enda) demotävling, så helt omusikalisk kunde han ju inte vara. Gunnar var vid just den tidpunkten ivrigt sysselsatt med att kopiera VHS-kassetter till SKF, eller något annat företag. Det var just sådant man i första hand sysslade med på Intervideo. Man gjorde företagspresentationer, och det var just sådana Gunnar satt och kopierade i stora mängder, när Thomas kom inrusande i hans rum och frågade: Kan du vissla, Gunnar? När han svarade jakande på den abrupta frågan, blev han ombedd att genast följa med till ljudavdelningen där Thomas hade sitt säte vid ett gigantiskt mixerbord. Gunnar fick ta plats i det så kallade ”speaker-båset”, som i första hand användes för att spela in olika språkversioner av de ”Voice-Overs” som man försåg de olika företagspresentationerna med.

Låten ”Bland bergen i Glencoe” spelades upp och Gunnar ombads vissla ett var verser till det gitarrkomp som herr Afzelius hade spelat. Sagt och gjort. Gunnar visslade glatt, och om inte dokumentation är helt fel, var den andra tagningen tillräckligt bra för att användas. Resten är, som brukar säga, historia. Något gage var det aldrig tal om, och dokumentationen – som vi nämnde förut – är i det närmaste obefintlig. Ingenstans ges någon credit för den påpasslige visslaren. Om det inte vore för det här inlägget hade säkert allt fallit i total glömska. Här är låten:

Ni måste välja att trycka på ”Lyssna på hela låten på Spotify” för att kunna avnjuta den ”formidabla” visslingen, annars får man endast höra en halv minut av Björns sång. Men om det här var en tagning som var helt godkänd, undrar man förstås hur Björns ursprungliga vissling lät. Det finns andra tagningar – med bild – där låten framförs, men ingenstans, förutom på den här plattan, hör man någon som visslar. Man kunde förstås inte med att köra play-back, enbart på den här snutten.

Det här var länge det enda alster på Spotify där Gunnar E Olsson var representerad, och definitivt den enda platta, som han medverkat på, men nu finns även ett gitarrinslag dokumenterat på Spotify. Det är gruppen Stugan, som på låten ”Ingen kan i alla fall höra vad jag tänker” använt några av Gunnars gitarrslingor. Tack för det grabbar!

För den som är nyfiken på fler alster där Gunnar E bidrar med vissling finns det här radioinslaget där han visslar i en hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Muddy Waters. Ni kan höra det här (eller bläddra nedåt bland inläggen på den här sidan):



Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.

Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.

”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”

Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.

Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…

 

Han är en av mina absoluta favoriter på producentsidan, men det var väl en jävla ful hatt han har?

Det ska inte vara lätt att göra musik… eller inte film heller, för den delen. Extra svårt blir det förstås om man gett sig Fan på att göra allt på egen hand. ”Kan själv!”. Musiken är förstås som den är – det är för sent att gråta över spilld mjölk. GarageBand står för mjukvaruinstrumenten, en samplad Mick Fleetwood håller takten, och undertecknad mumlar fram sitt egenhändigt hopknåpade pekoral till text.
Man ska väl inte heller hålla på och gråta över människor man förlorat här i livet – vänner, släktingar eller bara vanliga bekanta, som man av en eller annan anledning fattat tycke för. Men ibland hemfaller jag åt lite mer vemodiga tankar och då hjälper faktiskt Dr Blues mig att komma på fötter igen – att vända det sorgsna till något vackert och tänkvärt, något som stärker en i den fortsatta vandringen här på den sköra jordskorpan.
Men det där med att både filma och redigera en video där man själv även står framför kameran är nog att ta i, jag har ju faktiskt en massa vänner som gärna hade hjälpt till, och antagligen även skapat ett bra mycket bättre slutresultat, men som sagt … ”Kan själv!” (Det var väl då själva Fan…)

Det mesta av det här materialet är inspelat på rullband och har gått genom många händer innan det hamnat i min ägo. Följaktligen har många generationers kopierande påverkat den tekniska kvalitén på ett tragiskt vis. Det musikaliska budskapet, och kanske framför allt, det historiska intresset gör dock att jag helt enkelt måste dela med mig av dessa dokument.

The Nazz tog sitt namn efter Yardbirdslåten ”The Nazz are Blue” från LP:n ”Roger The Engineer”. Det är för övrigt en av få låtar – och kanske det enda albumspår – där vi hör Jeff Becks ”sångröst“.

För att återgå till The Nazz, så tog gruppen faktiskt det namnet innan den amerikanske gitarristen Tod Rundgren dök upp med en grupp med samma namn. Det svenska The Nazz gav aldrig ut några plattor. De enda alster som finns bevarade är några udda och brusiga bandinspelningar från den tid då det begav sig.

The Nazz uppstod ur ruinerna efter R’n’B-bandet High Life Sect. Den första uppsättningen av bandet hade Mats Dahlberg på bas och sång, Roger Norlund och Gunnar E Olsson på gitarr och sång, Anders “Shorty” Larsson på trummor och Philip Tagg på keyboards.

Ytterligare tre basister (Erik Otternäs, Pär Dawid Johnson och Herbert Bodinger) och ytterligare en trummis (Tommy Löwbäck) passerade revy i bandet innan det upplöstes 1970.

The Nazz turnerade genom hela Sverige och halva Norge och deltog med stor framgång i flera av de popbands-tävlingar som anordnades i Sverige på 60-talet. De vann nästan alltid …

Som till exempel tävlingen som Nya WemlandsTidningen anordnade på Sundstas ungdomsgård. Där var förstapriset en resa till England. deltog vi segrade, men vi åkte aldrig till England… En miss förstås. Vi spelade bland annat detta alster:

Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!

Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.

Det blev en hel del jobb med översättningar under några månader. Man ska förstås inte klaga när jobben rullar in, men det fanns liksom ingen tid till så mycket annat … Det här med att uppdatera bloggarna och/eller hemsidorna fick läggas helt åt sidan, men nu har jag hittat en lucka så det är väl dags att göra ett ryck igen. Samtidigt har det varit väldigt lärorikt att översätta just gitarrböcker. Jag har ju pillat lite med gitarrer under några år (nånstans runt 45  år – exaktare kan jag inte vara just nu), men det finns en hel del som jag inte var så överdrivet säker på – innan dessa böcker, vill säga. Nu har jag fått en hel del bra teori inhamrad i huvudet (på en gammal gubbe), och dessutom har jag fått tillfälle att pröva på en del praktiska övningar – man måste ju prova grejerna dom skriver om, om man ska förstå vad det är man översätter.

Hursomhelst, efter Lär dig att spela gitarr, kom ytterligare två titlar från Phil Capone som behövde en svensk översättning: Fingerspelsteknik för gitarr och Lär dig att spela bas. Och precis som om inte det vore nog hade de rara människorna på förlaget den goda smaken att låta mig översätta även The Ultimate Guitar Chords Book av Nick Freeth (den svenska titeln är i skrivande stund ännu inte bestämd). Och på den vägen är det …

              

Visst blänker den nästan som riktigt guld, men den finns inte längre i min ägo nu. Den har fått ett nytt hem. En ung, begåvad och försynt ung man i Majorna har blivit adoptivfar för min gamla fina 335:a. I dess ställe har jag fått ett nytt arbetsredskap: en Nikon D200. Förhoppningsvis ska denna min nya kamera hjälpa mig att skapa lite bildmaterial till min hemsida, något som den är i stort behov av. Annars sägs det ju att det inte är kameran som skapar bilderna, det är det som befinner sig bakom kameran, ofta en så kallad fotograf. Fan trot!
Jag hoppas fortfarande att maskinerna ska göra grovjobbet, på samma sätt som jag under många år förväntat mig att mina syntar och andra instrument ska skapa den musik som jag själv varit oförmögen att producera … Ack, ja. Vi får väl se vad det blir.

Sköt om er!

gunnar e

Nu börjar det arta sig med Musikmakarens hemsida. Jag har haft tillfälle att pröva lite nya prylar i Joomla. Bäst tyckte jag att möjligheten att köra SoundCloud direkt på hemsidan. De mp3-spelare som jag har provat tidigare var inte så roliga, för att uttrycka sig milt. Som en liten bieffekt känns det som att jag borde ta tag i en del musikmaterial som jag aldrig lyckats göra färdigt. Det är liksom ingen idé att lägga ofärdiga låtar på hög … eller i rad.

Ulf Lundell må anse att en inställd spelning också är en spelning, men en ofärdig låt är inte en låt, det är på sin höjd en låtskiss. Och innan jag kastar in handduken vill jag kunna säga att jag gjort färdigt allt gammalt skissmaterial – och det som inte blir färdigt får vi väl helt enkelt bara skrota. Då är det inte mening att det ska bli nåt av det.

Men jag jobbar vidare på hemsidorna – och bloggarna. ManMadeMusic.com behöver ju en rejäl ansiktslyftning ocskå, om man ska vara ärlig. Och det ska man väl vara? Kanske blir det tid att börja skissa på en riktigt ”egen” gitarrbok också vad det lider… Vi får väl se.